Stina

Idag när husse kom hem till lunchen så låg vi och sov och låtsades inte att han fanns. Han stog och tittade på oss med en ofårstående min och undrade om vi var sjuka. Vi hade kommit överens om att protestera mot de få måltiderna i huset. Han kom fram och skulle gosa med mig och jag tittade lite slött på honom och försökte få honom att förstå att nu var det allvar. Kia gjorde likadant. Han tittade förvånat på oss och gick. HA! Där fick han så han teg. Nu är det ingen som kommer och gullar med honom längre när han kommer hem om det inte blir extra mat.
Nu förstår ni säkert att han satt i köket med tårar i ögonen och insåg att han har misshandlat oss. I sin djupa ånger så öppnade han nu kylskåpet och började lasta fram allt som huset förmår...... Jag, som den vänliga själ jag är, gick ju dit för att trösta honom samtidigt som jag gav honom en chans att fylla min skrikande mage och ge honom lite sinnesro. Men döm om min förvåning om inte det eländet stog och slevade i sig mat i långa banor och verkade inte på något sätt bekymrad av våran protestaktion.  "Jasså har du vaknat nu" var det enda han kläckte ur sig.
Trots att vi satt vid diskbänken och klart visade det lämpliga i att ge oss mat omedelbart så stog han bara där och gottade sig. Maken till egenkär människa får man ju leta efter. Rätt som det var ramlade ett par smulor på golvet och vips är det lilla kräket där och roffar åt sig.

Och då vet ni ju att det igentligen var bara mitt! Ingen hjälp från husse som vanligt. Nu är det slut på "gulledagarna". Nu är det krig! Igen! Jag skall nog visa var skåpet skall stå.

Jag skall bara lägga mig i träning och samtidigt fundera ut nå´t.