Stina

Jag tror att det är en förkylning på gång! Igår när vi kom hem så fick jag vänta i evigheter på att få mat, trots att jag påvisade med bestämdhet att det verkligen var dags.

Det är väl klart att man blir sur......Här har man jobbat en hel dag och det minsta man kan begära är väl att maten är serverad när man kommer hem? Men inte då! Sedan tror husse att man, efter evighetslång väntan, skall bli överlycklig när den sent om sider serveras...! Då känner han inte mig. Efter middagen så la jag mig på puffen för att klart och tydligt demonstrera mitt missnöje.....Och vad händer då tror ni? Jo smilfinken hoppar upp för att "trösta" mig....MIG!!!!!! Jag behöver minsan ingen tröst av ett litet levande gossedjur som smilar mot allt och alla.

Med ett par riktiga tjuvnyp räknade jag med att krypet skulle bli förskräckt och hoppa ned igen och låta mig ligga i min ensamhet så att husse förstod att ett gravt fel begåtts. Och!!! Skällning igen! Husseansåg att det bara var gulligt med en liten smilfink som bara ville trösta mig. Så jag tvingades åter att be om ursäkt.

Tror ni inte att spånet genast drog nytta av hela situationen och använde mig som huvudkudde medans jag bara fick gilla läget. Herre gud vad jag måste stå ut med mycket elände i det här huset.

Och min näsa bara droppade. Ingen empati att hämta här inte!!!!!!!!


Hälsningar en lite krasslig Stina men på bättringsvägen